Klubbens troligtvis mest meriterade spelare Jonathan Karlsson med både SM- och GP-guld i bagaget begav sig i slutet på maj till USA för ett volleybolläventyr som ingen svensk tidigare fått uppleva. Nedan delar Jonathan själv med sig av lite olika erfarenheter och intryck från sin resa både på och utanför planen, trevlig läsning!
Jag tänkte berätta lite om min resa där jag under två veckor spelade volleyboll med ett lag i USA. Laget heter ”Lights out”, från badger region, vilket är Wisconsinregionen. Alla lag i USA heter ofta någon roligt namn ska tilläggas! Laget bestod utav spelare som kommer från Wisconsin, men många kom också från Illinois, Chicago-området. Några var från Kalifornien och även Seattle. Man kunde helt enkelt spela med vilken region man blev uttagen till. Jag fick själv möjligheten genom att vår eminente tränare Michael Jensen även hjälper till att coacha detta laget under USA National Championships. Mästerskapet hölls i Orlando, Florida i ett enormt konventionscenter. Där fanns runt 90 st planer med sportscourt (en typ av pusselgolv för idrott). Över tusen volleybollspelare i olika klasser och divisioner skulle göra upp om medaljer. Allt från den högsta serien som kallas PVL (premier volleyball league) till 75+ veteraner. Alla över juniornivå så att säga. Sanslöst stort arrangemang!
[fleximage caption=’Några av de 90 planer som fanns under turneringen’]
[/fleximage]Jag ska dela in texten i två delar, ”off the court” och ”on the court”. Den ena beskriver lite hur det var att bo i Chicago, maten, kulturen och vad vi gjorde den första veckan och i den andra beskriver jag hur det var att spela volleyboll i USA, hur hög nivån var, och andra diverse intryck.
Off the court
Jag och Michael fick hyra ett rum i en lägenhet där fyra killar bodde, varav tre stycken var med i laget. Lägenheten låg på en gata full med sportbarer och pubar och ett stenkast borta låg basebollarenan där hemmalaget ”Chicago Cubs” hade sina matcher. Lägenheten såg ut som man kunde tänka sig att det ser ut hos ett kollektiv med fyra killar, städning var något som kanske förbigicks som regel… Men det dög fint som bostad i en vecka och vi slapp betala dyra hotellräkningar.
Första dagen efter jag kommit fram och mötte upp Michael och liberon i laget hade laget en uppvisningsmatch mot varandra på en ungdomsturnering. Jag själv var fortfarande rätt trött efter att ha rest i 16 timmar men det var kul att spela med nya laget för första gången. Efter matchen blev alla i laget bjudna på en amerikansk BBQ hos lagmanagern i ett soligt villakvarter några hundra meter från hallen. Maten under Chicagoveckan var en upplevelse. Vi var både på en restaurang med ”all you can eat sushi” och en brasiliansk bbq-buffé som serverade bland det bästa köttet jag har ätit. Hamburgaren som man fick på puben precis under lägenheten var inte dålig den heller! En specialitet från Chicago var italian beef sandwich, vilket var en baguette med tunt skivat kött och jalapeños, doppat i buljong… Mycket gott! Maten var god med ofta stora portioner, dock var den rätt dyr och en måltid gick lätt upp i 20$ per person
. [fleximage caption=’Michael är glad (?) för sin hamburgare’]
[/fleximage]Vi var inte så bra på att se de olika sevärdheterna i Chicago tyvärr, fokus var mer på volleyboll såklart. Den enda gången vi var i stadskärnan var för att komma till ett litet gym med tillhörande pool och bastu i en utav skyskraporna där en i laget hade tillgång. Skönt med lite lätt gym och bad för att väcka kroppen efter resan och de första träningarna. Själva staden kunde man dela upp i olika väderstreck, med de finare kvarteren norrut och lite mer slumområde söderut. Dit rörde man sig inte i onödan sa killarna i laget. Utan att ha sett jättemycket av staden fick man ändå intrycket av att Chicago är en ren och fin stad, som också är framåt och accepterande mot olika grupper i samhället. Det finns också fina sandstränder nästan precis intill skyskraporna där man kan spela beachvolleyboll och bada i lake Michigan.
[fleximage caption=”]
[/fleximage]En dag åkte jag och Michael till en outletmall för att få till lite shopping. Priserna var ibland löjligt låga och över 70% rea i de flesta affärerna. Det värsta vi såg var en herrbutik som sålde vinterjackor, rockar och kostymer. ”Köp 1, få 3 på köpet” är inget man är van vid! Man kunde alltså få med sig 4 vinterjackor till priset av 1, vi insåg dock att packningen skulle bli jobbig om vi skulle ta erbjudandet. Men vi fick till en hel del bra köp ändå!
En annan sak som jag upplevde var annorlunda mot i Sverige var relationen till droger, inom festlivet men även till viss del inom idrotten. Medicinsk cannabis är lagligt i Illinois, och kanske därmed är relativt lätt att få tag i. Cannabis var det flera i laget som var öppna med att de använde. Det märktes att acceptansen var en annan gentemot i Sverige. När man var ute på nattklubb var det heller inte ovanligt att man såg personer som använde tyngre droger på toaletterna. Det förekommer säkerligen i Sverige också, men det kändes som att det var vanligare här, både i Chicago och i Orlando. Inom volleybollen berättade några att det var vanligt att man tog adhd-medicinering (dvs amfetaminderivat) för att öka fokus och energin. Där ser man!
[fleximage caption=”]
[/fleximage]
On the court
Att spela volleyboll i USA i PVL var en riktigt häftig upplevelse. Många av spelarna i olika PVL-lag har spelat i svenska elitserien, men många kommer också från andra högre ligor. I vårt lag ”Lights out” hade vi t.ex tre stycken från Bundesliga, en som spelar i Tjeckien och en från Danska ligan. En observation som vi gjorde var att spelare som kanske dominerar i elitserien, ofta inte ens var startspelare i dessa lagen. Uppskattningsvis hälften av spelarna, även av de som var riktigt duktiga, hade inte spelat utomlands alls. Det finns absolut rekryteringsmöjligheter här!
[fleximage caption=’Lagfoto – Lights out’]
[/fleximage]Själva spelsystemet var ganska standardmässigt, dvs inte något kombinationsspel. Kantpass till antenn eller centerpass i mitten. Skillnaden var kanske att bollen ofta slogs vid antenntoppen istället för strax över nätkanten. En stor skillnad mot i Sverige var servarna. Om man tänker sig att det kanske finns 2-3 hoppservare per lag i elitserien, så var här 5-6 hoppservare per lag, och lägg till 20-30 km/h så kommer ni närmare hastigheten. Det var tufft att vara mottagare helt enkelt! För att citera en av våra liberos ”Here it’s all about ripping hard jumpers!”. Det spelades ingen roll om man var 213 cm eller 170 cm, man skulle lära sig att hoppserva! Liberon fick också serva istället för centern om man ville det, vilket bidrog till ytterligare en taktisk valmöjlighet för coachen. Vårat lag hade väldigt duktiga servare och vi vann många matcher pga hårt servetryck, vilket bidrog att det andra laget inte vågade pressa sina servar lika mycket!
[fleximage caption=’Vy över konventionscentret’]
[/fleximage]Det var helt klart imponerande att se så många duktiga och fysiska spelare. Det fanns alltid några spelare per lag som hade en räckvidd på 360+ cm. Alla spelare hade dessutom bra bollkontroll. Även damvolleybollen spelades på en hög nivå. I de bästa lagen fanns många tjejer som både var över 190cm samt slog som herrar. Jag kan säga att jag aldrig har sett så många långa människor (både tjejer och killar) som på PVL players party.
Turneringen bestod utav 3 grupper med 5 lag i varje. Efter gruppspelsmatcherna fick man spela två matcher till mot lag från andra grupper. Om man hade en bra placering i gruppen fick man möta lättare motstånd. Om man vann båda gick man vidare till guldslutspelet och spelade om medaljer.
[fleximage caption=’Badger Region – Lights out!’]
[/fleximage]Vårt lag förlorade en match i gruppen, och vann sen båda seednings-matcherna för att komma till guldslutspelet. Det hela slutade med en förlust i semifinalen mot laget som vann turneringen ”Team Pineapple”. Där spelade bland annat Lloy Ball och Jeff Ptak. Vi hade 21-17 i första setet men lyckades ändå förlora det, därefter blev det 3-0 förlust. Vem vet hur matchen hade sett ut om vi hade lyckats ta det första setet… Därefter mötte vi ”Iowa Icemen” i matchen om 3e plats. Tyvärr blev det förlust i 5 set där, energin i laget dog ut lite efter semifinalförlusten samt efter att ha spelat 9 matcher på 4 dagar! Sammanfattningsvis var vi ändå nöjda med resultatet att komma 4a i amerikanska mästerskapen i högsta divisionen. På pappret var det många lag som skulle slå oss och vi såg oss själva som underdogs. Men med bra servepress, bra mottagning och mycket positiv energi från alla i laget så lyckades vi vinna många av de jämna matcherna.
PS. En annan sak som självklart var riktigt häftigt var att jag fick byta tröja med legenden Lloy Ball!
[fleximage caption=’Jag och Lloy Ball, passare i USA:s landslag med guld i både OS och World League på meritlistan’]
[/fleximage]På det hela var detta en mycket uppskattad resa, som jag är glad att jag fick möjlighet till att göra! Att få komma till en stor volleybollnation som är mycket längre fram i utvecklingen än vad vi är i Sverige var häftigt. Mycket av det har nog att göra med befolkningsmängd, för om man jämför med andra sporter som t ex amerikansk fotboll, baseboll eller basket är volleybollen fortfarande väldigt liten i USA. Man har självklart ett annat fokus på idrott i USA där t.ex man lägger stor vikt vid prestationer i sin idrott i college. Många ungdomar får ju också sin utbildning betald genom stipendier tack vare idrotten.
Men en sak som vi gör bra i Volleybollsverige just nu, som heller inte finns i USA, är Kidsvolleyn. Förhoppningsvis kommer detta generera fler och även duktigare spelare inom några år. Det kommer att behövas för att tampas med de större nationerna!